I Wikipedia beskrivs gemenskap som en känsla av positiv samhörighet. Det låter inbjudande, gott och nästan lite varmt. Men vad händer när hörselnedsättningar och hörapparater kopplas samman med något trasigt, belastande och negativt? Vad krävs då för att komma in från kylan?

Relationer till andra människor, känslan av att tillhöra en grupp och att ha någon som bryr sig om en är grundläggande psykologiska och biologiska behov som alla människor har ^[1]Baumeister & Leary, The Need to Belong: ”Desire for Interpersonal Attachments as a Fundamental Human Motivation”., och känslan av positiv samhörighet är något som jag, med en medfödd hörselnedsättning, har funderat mycket över. Önskan att ses som en styrka, vara en tillgång. I Liz Adams Lyngbäcks doktorsavhandling ^[2]Liz Adams Lyngbäck. ”Experiences, networks and uncertainty: parenting a child who uses a cochlear implant”, s.10. Stockholm University. 2016., fann jag en mening som sammanfattade den kärnan så väl: ”In case they become someone not like us”. För hur ser vi på barn som inte blir som vi? Vilka är de djupa och existentiella frågor vi behöver bearbeta, och varför är de så viktiga?

Vilken syn har samhället på hörselnedsättningar om över 34% ^[3]HRF 2017. av 1,5 miljon invånare, väljer bort att använda sina hörapparater? Vad signalerar vi, när de nyaste hörapparaterna på marknaden benämns som små, diskreta och osynliga eller när Hörselskadades Riksförbund Stockholm i sin kampanj ^[4]”Världens tystaste revolution”, HRF Sthlm, 2020. väljer en tatuering bakom örat med texten ”Ur funktion”?

Om det är den världen vi vill att våra barn ska spegla sig i, nämligen att hörselnedsättningar är något som bör vara osynligt och ses som en defekt, varför blir vi då förvånade när de tar av och gömmer sina hörapparater? Istället borde vi se helheten, att barn precis som vuxna, vill vara med i gemenskapen. Ser vi hörselnedsättningar som något negativt, blir inträdesbiljetten just att ta bort den delen av sig själv.  Det är ett alldeles för tungt ok för våra barn att bära.

Samhället borde istället uppgradera sig. För om den senaste versionen säger oss, att det mest framgångsrika är att inte synas och inte använda hörapparater ens om man behöver det, blir det inte då väl paradoxalt? Hur kan det tankesättet någonsin kunna bli en framgång?

Framgångsfaktorerna borde vara att tillverka snygga hörapparater i många olika färger! Att se vinsten i att invånarna är stolta, trygga och medvetna om sin hörsel, sina visuella styrkor och strategier. Att se hur en visuell och akustisk skol – & arbetsmiljö av högsta möjliga kvalitativa nivå, såklart gagnar alla i samhället.

Det är tid att komma in från kylan. Med hörapparaterna på.

Mia-Maria Lindberg.

Författare, fotograf och hörselpedagog med extra behörighet inom döv/hörsel. Har en bilateral, sensorineural hörselnedsättning sedan födseln. Tvåspråkig och använder talad svenska, spanska och svenskt teckenspråk.